Koh Samet

Jag försöker fokusera på det positiva. Ön är fin och de lokala folket är trevligt som ger en goda skratt – som på många andra ställen i Thailand, men har tyvärr inte så mycket mer att erbjuda mig.

Där var extremt mycket kinesiska turister som blev jobbiga redan efter en dag. Även fast jag sökte mig till stränder som jag trodde skulla vara hemliga för kineserna & alla andra turister så lyckades jag inte.

Men det var även på den här ön jag träffade Justin från Canada. Vi bodde på samma hostel. Till en början tyckte jag att han snackade för mycket men nu har de lugnat ner sig när han har fått prata av sig lite. Jag antar att han kände sig ensam som jag gjorde i Bangkok. Justin är jävligt skön och trevlig. Detta är första gången han lämnar Canada. Och han gör de helt själv tills plånboken säger stopp , hur coolt är inte de?

Kort sagt: Stränderna var fina, allting var överprisat, för mycket turism, trevligt lokalt folk.

Här kommer en liten story om olyckan jag var med om på ön..

Jag parkerar min moppe intill en stig, en stig som går genom en skog ut till en brant backe med klippor nedanför – det perfekta – det visste jag redan eftersom jag hade hittat stället tidigare när jag var på äventyr och fångade dagen. Inte en människa i närheten. Bara jag, min GoPro och en iskall Singha på glasflaska.

Jag klättrar ner på klipporna och får ganska så snart syn på lite krabbor. Jag slår igång GoPron och i ska ta ett steg närmare. Men i all hast så ligger jag på backen.

Jag känner ingen större smärta utan mer en panik över att vad som ser ut att vara flera liter blod rinnandes ur min arm. Ingen kan se mig, ingen kan höra mig och ingen kan hjälpa mig. Jag har bara mig själv.

Jag förstår snabbt att jag måste ta mig till någon form av civilisation där jag kan få hjälp att sätta stopp för blödningen. Innan det är för sent. Jag kommer att tänka på det där hotellet som låg hyfsat nära där jag parkerade min moppe.

Jag klättrar upp för klipporna och den långa branta backen, springer genom skogen, förbi mopeden och ner till hotellet. Tanken av att jag kan svimma av vilket minut som helst försvinner inte.
Det kändes som en evighet men tog säkert max 10 minuter att ta sig dit.
I receptionen får jag hjälp att tvätta mig och sätta stopp för en större del av blödningen av ett par mycket snälla och hjälpsamma thailändare. Dom berättar om ett sjukhus som finns på andra sidan ön. Så jag tar mig upp på mopeden och tar mig dit, med en körtid på cirka 20 minuter.

Med blod över halva mopeden och ett groggy tillstånd i huvet så skulle jag nog inte ha kört mopeden egentligen. Men de gick ju bra ändå.

Omedelbart får jag hjälp. Jag får stelkramps-spruta i armen och anesthesia över såren, så att läkaren kan få in 3 fingrar under huden och muskeln utan att jag känner något. Det ser extremt obehagligt ut. Han verkligen gräver för att hitta rester från olyckan.

Doktorn plockar ut glas och grus djupt in i såret med sina fingrar.

Efter en ordentlig rengöring och 14 stygn kommer jag där ifrån med ett stick i röven med något som ska vara anti-inflammatorsikt och bakteriedödande.

Det ser inte mycket ut nu när jag är ihopsydd och tvättad, men såren är mycket djupa och vi snackar decilitervis av blod 🤢

Mycket trevlig sjukhuspersonal som kunde få en på gott humör med tanke på omständigheterna
10/10 would go again
thanks

Jag lyckades faktiskt få med en större del av olyckan på film, kommer kanske upp på bloggen efter resan 🙂

Med de sagt så vill jag meddela att jag mår bra och att Justin följde med mig vidare på resan till Koh Chang.

Koh Chang har gett mig ett sjukt bra första intryck. Vilket underbart ställe, för alla åldrar..

Läs mer om min resa till Koh Chang här